Elin P

Kanske ganska oväntat har jag inte alltid varit en bitter, ensam och rentav sorglig individ.
Jag har också varit kär och lycklig mina vänner. (Tro det eller ej)
Kanske mer kär än lycklig till och med. Äckligt kär.
Jag har varit en sån där sliskigt sockersött kär tjej som blev knäsvag av att bara titta på honom med stort H.
Hans ögon, hans doft, hans leende, hans röst, hans allt.

Någonstans där tappade jag bort det.
Jakten på att vara den perfekta flickvännen började, en jakt som tog luften ur kärleken och inte minst mig själv.
Jag var så upptagen med att vara perfekt i alla andras ögon att jag inte hann känna efter vad jag själv behövde för att fortsätta vara kär och lycklig.

Jag blev aldrig någon perfekt flickvän.
Men det lärde mig något väldigt viktigt,
nämligen att ingen är perfekt.
Alla är oumbärliga på sitt egna lilla sätt och allas insatser behövs. Ingenting är svårare än något annat, ingenting blir någonsin perfekt.
För den perfekta människan finns inte, och om man väl skulle hitta henne skulle man nog inse att hon trots allt inte är helt perfekt.
Den som åker vilse får inte se så mycket, heter det ju. Så vad får den perfekta människan uppleva?

Jag är bara 18 år och har redan fått uppleva en helt fantastisk kärlek. Jag har fått uppleva en unik och speciell form av sprudlande, pirrig lycka. Jag hade dessutom turen att få träffa en av de mest unika av oss unika människor. Han var perfekt, enligt mig.

Varför känner jag mig bitter, ensam och sorglig för det?

Jag vet inte varför jag berättar det här, men jag antar att det är något jag har lärt mig i mitt hittils ganska korta liv. Försök inte vara perfekt, åtminstone inte i någon annans ögon. & uppskatta andra människor och det de gör för dig och för varandra, även de som inte, enligt dig, är helt perfekta.

I jakten på att vara perfekt går vi miste om så mycket annat.

Tro inte att du är bättre än någon annan, tro inte att någon annan är bättre än du.


Veckans moralkaka är definitivt avklarad ; )