Elin P

Hans gråblå ögon tittade rakt in i hennes bruna,
snart skulle han säga dem. De tre magiska orden som hon alltid behövde höra
Du. Har. Rätt.

Och så sa han dem. Han sa dem med en sån självklarhet att hon nästan fick en stöt av orden.
Hon kunde inte säga att det hade gått lätt, det kunde hon inte.
Men nu var det gjort, och han upprepade sig själv och såg på henne som om han vore ett barn som förlorat sitt lördagsgodis, men ändå. Han lät så säker. Precis som han alltid brukade göra när hon hade argumenterat ett tag. Så även denna gång.
- Du har rätt, det funkar det inte längre.

Det var månader sen. Hur många vet hon inte säkert. Och hon vill inte räkna heller.
Inte räkna hur många dagar hon spenderat utan honom, inte veta hur många gånger av deras konflikter hon spelat upp för sig själv i sitt huvud eller hur många gånger hon hade luktat på den där tröjan. Hon ville inte veta hur många sömnlösa nätter, eller drömmar om den här långa blonda killen med det stora leendet hon hade bakom sig.
Hon ville bara veta en sak och det var hur många sådana hon hade framför sig.

Och skulle han någonsin komma tillbaka, och hon skulle få hävda motsatsen till allt hon tidigare sagt?
För hon hade inte haft rätt. Inte en enda gång faktiskt om man tänker efter.
Det var det hon ville säga.

- Jag hade fel. Du är allt.